Familjen Lindholm i Dubai, vad händer här?

 Miriam, Peter, Valeria och Vienna har det bara bra. Det är inte så varmt längre, 30 + på dagarna och 24-25 på kvällar och nätter. Ganska humant och behagligt, man fryser inte. Valeria går i skolan och Vienna i sin förskola. En Tesla har inlemmats i familjen. Miriam är mycket nöjd. Peter har fixat till sina tänder och är likaså väldigt nöjd med detta. 

Snyggt Peter, ett typiskt nya tänder smile! Jättefina!

Supernöjd Tesla tjej!

Deras stora hus har genomgått renovering och inflyttning pågår som bäst. Intrycket är vitt och vackert, svenska fina trägolv överallt ger ett solitt intryck, mycket utrymme och mycket yta. Det finns mycket att springa runt i för Valeria och Vienna.

Walk in closet, kan den vara big enough?

Superfin pool, badar gärna i den!

Mycket partyyta, dansa och hoppa mera!

Stora soffor är bra

Om två månader är det jul och då åker Stefan och jag dit och hälsar på. Ska bli härligt, det ser vi fram emot. Lite häng tillsammans!!

Kanske jobba lite koncentrerat ihop!

Eller bara mysa lite ihop?

Lite popcorn, kan det vara nåt? Minne från sommar på Hunö!

Cykla lite, ta en promis?

Kanske ta ett glas tillsammans! Ja så klart, allt detta ser vi verkligen fram emot!

 

Kimonoutställning på Världskulturmuseet!

Det börjar med att vi ska ha bouppteckning för vår mamma Alice. Och det har vi hemma hos Jan och Christina på Enelyckan. Så blir det då ett avslut, vi avslutar det ekonomiska. Vår kära mamma är också på plats och ligger fint bredvid vår pappa Uno och bror Bertil. Gravstenen, den vackra grå får just nu mammas namn ingraverat och bladguldet fräschas upp. Det känns bra för alla oss syskon, vi har pratat mycket om vår uppväxt, vår familj och våra föräldrar. Vi har alla haft det bra och också väckt mycket minnen genom att titta på kort och prata med varandra. Nu är det över och våra liv går vidare.

Och då, efter lite diskussioner och koll på vädret så bestämmer vi att fredag den 22/10 är en excellent dag för en utflykt för Lena, Monica och Christina. Dom kommer till Göteborg och hälsar på mig, vi går på kiminoutställningen Från Kyoto till Catwalk på Världskulturmuseet. Den är på turné från Victoria och Albert Museum i London. Sen ska vi också äta god fisk någonstans.

Sagt och gjort, systrar och svägerska tar bussen in och strax före 11 är dom här, så trevligt! Jag har bullat upp med champagne, smörgås med dansk leverpastej, kex med god skinka och blåost och lite glass med choklad och nyskuren apelsin. Det gick alldeles förträfflig att dricka champagne före kl 12. Det är som att gå på bio med Viola direkt efter frukost, det är bara kul!

Här är vi med vår goda champagne, så bra vi mår!

Mellan kl 13 och 14.30 är vi inbokade på Världskulturmuseet. Allting bokas. Även om restriktionerna har släppt så vill man ha koll på att det inte blir för mycket folk. Så vi krånglar oss in med hjälp av en CRreader. Och vilken fantastisk utställning det är. Så vackra broderade, tryckta, vävda tyger och vilken historia dom har att berätta. 

Lite bakgrund: Kimonomodet blomstrade i Japan under Edoperioden (1615-1868). Eran präglades av tillväxt, urbanisering och politisk stabilitet. Kyoto var kreativt och centrum för tillverkning av kimonos. Fokus flyttades snart till Edo (nuvarande Tokyo), varifrån perioden fått sitt namn. Edo var huvudstad för shogun, Japans militära härskare. I början av 1700-talet var Edo den största staden i världen. Edos kultur pulserade av underhållning, glamour och erotik. Mode var en viktig social och ekonomisk drivkraft. Mycket pengar spenderades på kläder. Högt uppsatta kurtisaner kallades för oiran och var mycket berömda. Dom var kända för att vara kulturella, kvicka, konstnärliga men också för sina sexuella färdigheter. Dom bar de mest spektakulära klädesplagg. Kurtisaner var inte att förväxla med geisha, som är utbildade i japanska konstformer och yrkesbärare av kimono. 

En broderad ytterkimono, som troligen bars av en ung kvinna på hennes bröllop, från 1800-1850 talets Kyoto.

Ytterligare två bröllopsstasser. Den vita kimonon bärs under första delen av bröllopsceremonin. Vitt symboliserar brudens vilja att anpassa sig till brudgummens familjetraditioner. Den röda är en ytterkimono och prydd med tranor, som symboliserar ett långt liv. Mycket klädbyten för den unga bruden.

Det här tycker vi om, så mycket skönhet!

Denna kimono är från 1981 och anses vara lite rebellisk.  Svanar, rosor, humlor och svanar är OK men det är en mystisk scen vid fållen som skapar ett olycksbådande intryck. Det skall alltså vara slottet och det schackrutiga golvet som skapar oro?!

Den röda, läckra aftonklänningen är gjord 1932 av en japansk kvinna, Jumi Katsura, som startade Japans första brudklänningsbutik 1964. Det lila och svarta är en kimonkappa, klänning och obi gjord år 1939. Mycket drama i den, tillika i hatten!

Bara vackert! En kimono är ett rakt sytt plagg med midjeskärp, en obi. I japansk klädtradition är kroppen irrelevant. Det är kimonons plana yta, som är viktig. Färg, mönster och teknik markerar status och smak.

Efter en väl förtjänad kopp kaffe, som avnjöts på Världskulturmuseets café så går vi promenad. Det är riktigt blåsigt på Avenyn och vi dras mot oasen Trädgårdsföreningen där det är lugnt och fint och solen skiner på oss. Vi slinker in på Palmhuset där vi ser en glimt av dagens bröllop. Det är grönt, fräscht och lummigt där inne. Inte det minsta dammigt, som jag tycker mig komma ihåg. Bougainvillan blommar därinne men vi fortsätter in i kameliadelen.

Kamelior doftar, en del starkare än andra. Här finns det vita och röda.

Det här tycker vi också om. Härligt med all denna grönska!

Finns mycket som växer högt!

Vi avslutar dagen på Sjöbaren Lorensberg på Lorensbergsgatan 14, ett stenkast från Engelbrektsgatan. Vi åt fisksoppa, som var jättegod och lite skummig. Enligt vår trevliga servitris var den kryddad med vitt vin, konjak, fänkål, vitlök och säkert med mera som jag inte kommer ihåg. Till detta ett gott vin! Vi mådde mycket bra och hade det så trevligt. Tack kära systrar och svägerska Christina för en jättetrevlig dag tillsammans!

Och sen en tripp till Lidingö!

 Men allra först kör jag Stefan och Ulf till Landvetter tisdag eftermiddag den 12/10. Glada i hågen checkar dom in allt bagage. Om 17 dagar kommer jag efter! Lycka till på resan!

På onsdagkvällen träffar jag Syster Yster gänget. Vi går på Alfonsos italienska restaurang på Sten Sturegatan, alltså runt hörnet från Engelbrektsgatan. Trevligt, mycket trevligt. Annikas dotter med make har fått en stjärna i Guide Michelin för sin goda mat på Project, som också ligger runt hörnet härifrån, på Södra Vägen. Man kan bara gratulera! Mitt i att dottern är höggravid och väntar tvillingar. Varmt lycka till där också! Så kan jag också berätta att alla i syster ystergänget mår bra eller iallafall bättre än sist, skönt!

Men sen reser jag till Lidingö, Kommer upp på torsdag kväll och möts av Viola, som lagar middag. Lätt som en plätt går det med hjälp av en en matkasse från "Hello Fresh". Vegetariskt, asiatiskt, rätt komplicerat tyckte jag med en massa ingredienser, som mynnade ut i ett antal skålar med diverse godsaker. 

Vilken duktig tjej, fixar och donar, konverserar dessutom med mig samtidigt som hon jobbar efter ett inte okomplicerat recept. Jättegott blev det!

Violas kompis Signe gör en rätt så planerad kullerbytta med sin cykel, måste man bara se! Fniss, fniss ...

Nästa dag åker jag ut och hälsar på min barndomsvän från Björketorp, Cecilia. Alltid så roligt att träffas. Hon har ett hus i Skärholmen, där hon bott i 40 år. 

Cecilia i sin gula, glada hall.

Huset får mig att tänka på både Villa Villekulla och Marie-Louise de Geer, massor av färg. Det är så mysigt, speciellt i köket och på toaletten. Kök och hall är knallgula. När Cecilia dukar fram lite lunch till oss båda, så är tallrikar och glas blåa och turkosa. Går jag in på toaletten så är den knallrosa, fantastiskt härlig motvikt till allt vårt vita, gråa och beiga. Men hennes konst är naturfärgad och sprider ett lugn i vardagsrummet. Vi har några mysiga timmar tillsammans, sen sitter jag i en obegriplig bilkö från Skärholmen in till stan. Det tar nästan 2 timmar att ta sig till Lidingö.

När jag kommer hem så har Lisa åkt till Södersjukhuset. Ola har inte varit riktigt bra, hade slagit i/skadat bröstkorgen. Man ville utesluta ev problem med hjärtat men det befanns vara friskt och efter några timmar blir han hemskickad. Dom åkte ut till Södra Lagnö för vila och ro. Lite oroligt, mitt i natten, mörkt, troligen inga flytvästar! Men det gick bra!

På lördag har vår kära planerande dotter bestämt att jag ska ha lite egentid med Viola och Vilda och det har jag ju väldigt, väldigt gärna! Viola väljer ut en animerad film, Jorden runt på 80 dagar. Den går faktiskt på Grand Lidingö men redan kl 11.40. Det gick bra, var faktiskt helt OK att slinka in på bio efter frukost. Vi köpte dricka och baconchips (inte ens popcorn!). Viola åt upp nästan allt.

Filmen var lite mysig, Viola tyckte den var jättebra och det var fullt med 10-11 åringar där, som alla verkade nöjda. Den handlade om en bönsyrsa med lite tvivelaktig karaktär, som skulle åka jorden runt och en liten apa, som blev hans påhäng och kompis. Mycket äventyr och dom klarade det så klart på 80 dagar:

Sen kör jag Viola till stallet där kompisarna Isabel och Josefin är. Jag ska själv träffa Vilda på Vattentornet, en populär restaurang mitt ute i skogen vid Kottlasjön. Jag träffar Vilda där kl 16. Hon kommer från jobbet, Fridays, där hon denna dag hade jobbat mera som servitris än som host, som hon brukar göra. Att jobba som servitris är tufft, tallrikarna är båda tunga och varma att balansera och bära.

Vilda körde hit i egen Epa-traktor, frihet är fantastiskt!

Så här ser Vattenverket ut. Hit åker vi gärna igen. Dom hade dessutom världens godaste morotskaka med massor av smörkräm och en god Caesarsallad sa Vilda.

Jättetrevligt, klart man måste ta en selfie

Men Vilda är både duktig, uthållig och stark, bra jobbat, Vilda! Vi hade en jättetrevlig stund med mycket prat om skola, bilkörning, kompisar och mycket annat. Kul att höra att det är mysigt att gå i skolan. Pandemin har ställt till en hel del men många barn tycker säkert som Vilda att det är mysigare att verkligen gå i skolan än att sitta ensam hemma!

När vi kom hem höll Viggo på att laga Nachos tillsammans med Leon för Golden Food, deras site på Youtube. Så fint dom gör det, oerhört strukturerat och pang, pang, pang, fort går det. Gott blev det också. Bra jobbat, killar. Detta var ju mest förrätt, vi fick bara en liten smakbit. 

Själv kunde jag inte laga pannkakor förrän jag var 30 trots att jag gått på hushållsskola. Imponerande vana i köket och allt blir gott!

Mobilen måste få ta sin tid. Här sitter Viggo med kompisarna Theo, Leon och Enzo

Men så sa jag att Nu tar vi ett kort, grabbar och vips, var alla mobilerna borta, som i ett trollslag. Och så sträckte dom lite på ryggen.

Viggo lagade köttfärssås och spagetti i går, vilket han gjorde jättebra också. Nu var det min tur i dag och ingen var jättehungrig så jag fuskade glatt och lagade köttbullar och spagetti av rester. Jättegott tyckte både Viola och jag!

Södra Lagnö var på agendan på söndagen. Ingen av dom söta barnen ville följa med men Vilda var hemma så det var lugnt. Jag åkte ensam, körde lite vilse i slutet men kom slutligen fram till Återlöga båtklubb, där jag skulle hämtas upp av Lisa och Ola. 

Och där var dom med en ny liten plåtbåt med lastyta fram och en 50 hästars motor på. Mycket praktisk båt, precis vad man behöver på Lagnö. Mycket som ska forslas fram och åter.

Lite likt Hunö, man åker runt udden och så en bit till och så kommer man fram till en brygga där man lägger till. Sen är det en massa trappsteg upp tills man kommer till ett litet vitt hus, två mindre stugor och ett lusthus på en väl tilltagen naturtomt och med en rejäl gräsmatta. Jättefint är det, jättemysigt, fräscht, 4 sovrum, räcker precis, trångt men mysigt! Här kommer familjen Gunnarsson att ha det bra. Dom är dessutom så nöjda!

Lusthuset och en av stugorna har vi här. Stora huset ligger bakom och en liten stuga till ligger nerför backen.

Trappan ner mot sjön, den lilla stugan i backen syns inte.

100 hus på ön, ganska stor, många små vägar och stigar, en dansbana men ingen affär och ingen sophämtning. Här snackar vi planering, precis som på Hunö. Dom fick tillträde i september så bara Viola och Viggo har varit där och dom gillar det dom ser. Vilda kommer sen, hon har nog redan bestämt att det blir bra.

Vi plockar ihop trädgårdsmöblerna, vi äter lite vegetarisk ärtsoppa utan bacon (riktigt gott) och en macka. Sen dags för en promis på ön. 

Lisa och Ola är nöjda med sitt nya sommarställe, bara en timme från Lidingö, så bra!

Promis på ön, vi såg både nordsidan (där Lisa och Ola bor högt upp ) och sydsidan. Vilken sida är bäst? Ja, det diskuteras förstås flitigt! 

Söndagkväll, traditionell afton med hämtmat (asiatisk, jättegott) och tv. Vi tittar på Sveriges starkaste familj, kul och lite klantigt men klart godkänd familjeunderhållning. Sen har Viola och jag hunnit göra en kalender till mig. Tack snälla Viola för att du ville hjälpa mig med detta!

TV-kväll, gänget är redo, även lurviga kissen tar upp sin plats

Måndag morgon, alla barnen går till skolan, Lisa ska iväg till jobbet och Ola går ner till jobbet där nere och jag åker hem till Göteborg. Tack snälla hela familjen för en jättemysig helg, massa kramar till er alla!

En tripp till Österlen!

En tripp till Thomas och Lisa hinner vi med innan Stefan åker. Fredag den 8/10 sätter vi oss i bilen. Vi tar en sväng upp till Landala fiskbil, köper räkor, aioli med tillbehör och sen bär det av på E6an söderut genom ett höstligt och vackert Sverige. 35 mil senare anländer vi till Södra Kustvägen 740 och välkomnas förstås med eftermiddagsfika och god kaka. Det kan man alltid lita på. Hos Thomas och Lisa är det alltid trekaffe, uppskattas mycket.

Så roligt att träffas igen. Vi hade varit lite oroliga för våra vänner, Lisa hade haft eländigt ont i en axel och Thomas hade det jobbigt med PSA-värde och kisseriet. Men vi har verkligen en så trevlig helg med mycket gott samspråk, god mat och lite mysiga utflykter. Vi hoppas och tror att dom kan komma ner till Sydafrika efter jul. 

Samling och gruppfoto. Ingen stress eller spring mera, nu använder Stefan sin fina appleklocka när gruppbilder ska tas. Han sitter ner lugnt och fint och så trycker han på knappen!

Vi åker till Kiviks musteri, familjeägt sen 5 generationer. Henric Åkesson planterade det första äppelträdet 1888. Dom skördar 1000 ton äpplen om året. Ett äpple i taget!

Självklart ska vi gå på guidad tur. Här väntar vi på vår guide och grupp.

Vår duktiga guide, som verkligen har lite äppelkänsla i sig. 50 olika sorters äpplen odlas på Kiviks musteri. Man jobbar mycket med ekosystem i balans och gör sitt bästa att hålla efter bladlöss och andra kryp med nyttoinsekter som tex tvestjärtar, som bor i små svarta plastpåsar på dagen. Sen lämnar dom sitt bo på natten för att mumsa i sig en och annan lus.  

 

Vackra korgar av äpplen står lite här och var

Så frodiga och fina, dessutom vackert röda. Av äpplena tillverkas must, juice, cider, kräm och soppa. Och också det mousserande vinet Amadeus, som väl var vår första och billigare ersättare till champagnen. 

Vi avslutar med en äpplemustprovning. Här har Björn Ranelid satt sitt märke på Paradismusten  med citatet "När min själ är trött, vilar den på äppelblommans blad." Den var god men vår söta guide sa: han är med överallt, ibland blir jag så trött!!

Sen var det förstås dags för mat och då hade Lisa och Thomas valt en liten pärla i Rörum, nära Simrishamn. Franskans Creperie heter det, ett "bondfranskt" creperie, där man kan äta crepes förstås och galetter och pannkakor. Mycket trevligt ställe, fullt med folk. Själv åt jag lax med pepparrotssås och potatis, jättegott!

Tack fina Lisa och Thomas för så trevliga dagar! Det var så roligt att träffas. Det tar vi med oss när vi åker ner till Afrika lite före er. På söndag morgon är det hemfärd. Stefan måste hem och packa. Nästa gång vi kommer vill vi gärna göra en liten slottstur, till fina Svaneholms slott kanske? 

Välkommen till min nya bloggdagbok, elfte året!

I dag är det 23 september september och året är 2021. Tiden går fort och en del av detta är förstås ett covid 19 ansvar. Ju mindre omvälvningar och förändringar man har i sin vardag, desto fortare upplever man att tiden går, var det nån klok människa som sa. Säkert sant! Tittar jag tillbaka på bloggen för tionde året, 2020-2021, så är det mycket lugn, mycket skogspromenader och båtturer på ett vackert hav. 

Men nu har pandemin trots allt lugnat ner sig. Mer än 70% av befolkningen i Sverige är fullvaccinerade. Västeuropeérna har också fått sina doser men i Östeuropa är det av olika skäl sämre, likaså i Afrika, troligen mest pga brist på vaccin. I Sydafrika har det vaccinerats flitigt men befolkningen är stor, nära 60 miljoner. Det tar tid. 

I Sverige är alla restriktioner borttagna och i Sydafrika är man nere på level 1 av 5 möjliga. Man måste fortfarande bära munskydd, ta tempen och använda handsprit överallt i Sydafrika, vilket ju går alldeles utmärkt. Stora delar av svenskkolonin ligger i startgroparna för att återvända. Stefan och Ulf ute ner med Turkish Airlines den 12/10 och jag åker den 29/10, en vecka kvar här hemma.

Jag njuter dock i fulla drag av livet i Göteborg. Vissa dagar, som i dag, då skiner solen, det är 12 grader varmt och bara underbart fint med alla vackra lövträd, som prunkar i gult, grönt och orange. Andra dagar är det busväder, blåst och regn, typiskt Göteborgskt höstväder! Då kan man bara vara inne och mysa.

Förutom att coronapandemin så sakta håller på att tyna bort så sliter vi ju med flera stora frågor i vårt vackra land. Miljön och klimatet är ju en övergripande fråga. Just nu är det miljömöte i Glasgow, vet ännu inte vad man kommit fram till. Greta Thunberg med flera ungdomar demonstrerade för klimatets väl och ve i fredags, Fridays for Future, må dom hålla ut! Bla, bla, bla säger Greta, hon är inte imponerad. 

Det är val i Sverige nästa år, klimatfrågan är förstås nummer 1! El-och energifrågan, tätt sammankopplad med klimatet, borde vara nr 2 i vårt kalla land. Vi har elbrist i södra Sverige. Elpriserna stiger, kol och olja används i överkant då sol och vindkraft inte räcker till på långt när. Kärnkraftens slutförvaringsproblem är inte löst men kanske bör man ändå använda våra kärnkraftreaktorer så länge dom är fullt dugliga. Vattenkraften sköter, som jag förstår, mest om norra Sverige. Ett svårlöst dilemma. Vi måste förmodligen bita i det sura äpplet och ändra vår bekväma livsstil, helt enkelt använda mindre av jordens resurser. Hur svårt det än är!!

Ett riktigt stort elände till har vi, unga människor skjuter ihjäl varandra i Sveriges små och stora städer på ett sätt som inte finns i övriga Europa. Kriminella unga människor, andra generationens invandrare, som kommit på kant i samhället, håller på med droghandel, hotar och dödar varandra på ett sätt som är helt obegripligt! Visst försöker poliser i samarbete med andra myndigheter att ta itu med detta men inget tycks räcka till och verkar också göras utan gemensam riktning, mål och styrka. Senast i går dog en 19-årig rappare, Einar, skjuten sent på kvällen i Hammarby sjöstad. Begåvad, fått flera stora pris, men var kallad att vittna i en stor rättegång nästa vecka mot Vårbynätverket. Ett troligt offer för gängrelaterad skjutning, så sorgligt men jag känner att nu får det snart vara nog. Kanske måste flera bli arga! Stackars unga människor och deras familjer, en sån sorg!

Här är vi ute och går en typisk lite regnig dag i Götet. Då möter vi också människor, som på ett  mindre våldsamt sätt och utan skada för andra väljer att leva sitt eget liv.

En av våra rätt så få uteliggare, har bytt soffa och bor nu närmre toaletten, där han är just nu. Det blir tuffare nu när det är höst. Kanske kommer han att vända sig till Stadsmissionen eller andra, där man kan få hjälp med boende och mat men jag tror det inte. 

 Men nog om sorg, vi går över till vardagslivet, som även det måste levas. Innan Stefan åker hinner vi med både att gå till tandläkaren, doktorn och träffa vänner. Som vanligt hinner vi själva inte med allt vi skulle vilja men Ulf, Jessica och Rolf hinner vi iallafall bjuda på fisksoppa en kväll. 

Jessica är ju en fantastisk kock och hon och Rolf, som också är våra närmsta grannar, ställer till med ett stort söndagskalas för Sydafrikavänner i Göteborg. Särners, Backbergs, Ulf, vi och så Sontins och Bärbel med make fick njuta Jessicas goda och otroligt vällagade mat. En liten puttävling blev det också, alltid roligt! Snart ses vi i Sydafrika.

Men innan dess ska jag visa några bilder från Engelbrektsgatan. Vi jobbar på så smått hela tiden att få i ordning. Jag har tex målat insidan av vårt grymt fula badrumsskåp, blev jättefint. 

Köket har blivit hemtrevligare. Vi har satt uppe Lasse Åbergs vänliga gristavla och nästa år kommer det nog upp en hylla på väggen till vänster

Kristallkrona på plats i matrummet. Tack Stefan, så fint du satte upp den.

Vi har hängt tavlor i vardagsrummet. Alla har ett minne med sig. Nån tavla kommer från Italien och Piazza Navarone, en annan från Hongkong, en tredje från Södermannagatan i Stockholm osv. Delar av våra liv hänger på väggen. Det känns bra!

Blommor på balkongen, det är verkligen extra fint! Kanske jag låter murgrönan vara kvar när jag åker till Sydafrika på fredag, vi får se?